Ett sprittande uppvaknande mitt i nedräkningen av livet

När ögonen slår upp och möts av fröken sols glittrande vackra strålar kan jag inte annat än le och omfamna dem. Jag känner hur saker som tidigare känts hopplöst blir hoppfullt, hur jag förvandlas från en sengångare ur dvala till en hoppande antilop som med nyfikenhet tar sig fram i vårvinden.

Det är helt fantastiskt hur våren tar med sig fnittrande känslor med fåglarnas kvittrande ljud. Jag köper helt och hållet logiken med placeringen av mitt persiska nyårsfirande på vårdagjämningen. Det är så otroligt logiskt så jag blir lite stolt över den person som placerade nyåret just där. Det är så logiskt då jag så tydligt ser att vår jord välkomnar nya året genom att låta kvistar knoppa, genom att släppa fri forsar från sitt isiga fängelse och temperaturen välkomnar oss ut till naturen.

Trots att jag många gånger tillbringar de flesta timmarna på dygnet med att jobba så är jag så glad över att jag följer min dröm och när solen lyser på oss är det precis som att strålarna reflekterar på livets guldkorn och det går upp för mig hur lyckligt lottad jag är. Alla människor har sina uppförsbackar och sina motgångar som ibland trycker en ner i sulorna, men för det mesta är människan ganska duktig på att se de tråkiga tillfällena och låta medgångarna stå gömd där skuggorna härskar.

Våren får mig att tänka på att ta vara på de små stunderna. Jag häpnas över hur jag resten av året tar livet lite för givet och hela tiden inväntar ljusare tider. Jag läste häromdagen att en person lever i snitt 30 000 dagar vilket fick mig dels att tänka på att det inte alls ger utrymme för att ta något alls för givet dels bli stillastående i ett uppvaknande om de som inte får 30 000 dagar.

I samma stund tänkte jag på alla de som kunde ha fått fler dagar om fler lämnade blod och registrerade sig som organdonator. Varför har jag inte registrerat mig tidigare? Tänk om jag kan förlänga någons liv, ge de mer tid med sina älskade när jag har levt mitt liv. Instinktivt tänker jag, tänk om hela Sveriges befolkning skulle göra det, skulle inte det vara helt fantastiskt? Då kan vi alla känna att varenda en av oss äger en fenomenal livförsäkring. Kanske känns det lite läskigt först men visst skulle vi vara extremt tacksamma om någon hade gjort det för de vi älskar? Självklart måste jag göra det. Ska du göra det?

Sanaz Tarlani

Krönika i Sundsvalls Tidning

 

 

Om författaren