Bekräftelsen mer värd än 32 kronor i timmen

Väntan på spårvagnens ankomst eller uppvärmning av dagens måltid är exempel på väntande stunder då jag planerar framtiden. På väg till kontoret i en smockfull spårvagn sitter jag och ser mig omkring på alla som är på väg till dagens stora aktivitet. Alla är på väg till arbetet, vissa kanske till sitt drömjobb och andra till platsen som möjliggör mat på bordet och betald hyra.

Oavsett vilket så önskar jag innerligt att alla kommer till en plats där de åtminstone trivs. En plats där man blir sedd, en plats där man känner sig omtyckt och där man anses vara en bidragande faktor till gemensam framgång.

Jag minns så tydligt när det meddelades i skolan att man kan söka sommarjobb via kommunen. Allt ifrån att rensa ogräs till att arbeta med små glädjesprudlande energiknippor på förskolan eller städning av vårdlokaler. Jag minns hur gärna jag ville ha ett sommarjobb och hur de allra flesta ville åt ogräsexperttiteln eftersom det, förutom den fenomenala lönen om 32 kronor i timmen, skulle innebära sköna arbetarbyxor, halmstrå i mungipan och solen i ansiktet på rasterna.

Men för min del spelade det ingen större roll utan det viktiga var att jag skulle få möjligheten att få arbeta. Jag ansökte och kom till ett hem där jag kunde hjälpa de som behövde en hjälpande hand för vardagssysslor, ett lyssnande öra, eller den största mänskliga rättigheten - omtanke.

Jag var 13 år, fortfarande ett barn, men hemmet jag var på fick min mänskliga sida att växa och min medmänskliga sida att bli vuxen i ett nafs. Sedan dess gick det inte en sommar utan att jag kämpade för att få en ny livserfarenhet och en extra peng i fickan.

Jag blev rik, inte på 32 kronorna i timmen, utan på livserfarenhet. Butiksbiträde, servitris, vårdbiträde, konståkningstränare, danslärare, högstadielärare, optikerassistent, skattehandläggare är bara några av de roller och platser som varit med och format mig till den Sanaz jag är i dag. En grund byggdes som numera hjälper mig att skapa en arbetsplats och företagskultur jag kan vara stolt över.

Erfarenheterna har givetvis hjälpt mig att ha större förståelse för olika miljöer, för olika livsstilar men framförallt fungerar erfarenheterna som en strålkastare för vilka faktorer som är avgörande för att en person ska trivas på sin arbetsplats.

Jag kan endast utgå ifrån mitt personliga tycke, men med största sannolikhet (dock med reservation för att jag kan ha fel) så måste den viktigaste faktorn för att en människa ska vilja kliva upp på morgonen och med glädje spendera sin tid och energi på sin arbetsplats vara att känna sig saknad om man inte är där.

 

Sanaz Tarlani

Krönika i Sundsvalls Tidning

 

Om författaren