Nyheter & berättelser

Att få varje dag att räknas, att leva som om den vore ens sista, att fånga möjligheter och det underbart härligt uttjatade carpe diem har vi hört många gånger. Att vi alla har hört det och i vissa stunder även tappert försökt att ge oss på att leva i enlighet med detta tror jag att var och en kan skriva under på. Vi är där och tar på oss de röda ta-tag-i-drömmen-handskarna i några stolta sekunder innan rondens mästerskapsmedalj går till mañana-tänket. 

Vi föreläser om juridik och om att skapa ett mod att våga vara sitt bästa jag. Nu finns vår profil bland många kända ansikten på den fantastiska sidan kvinnligatalare.se.

Gå in och boka oss redan idag för nästa inspirationsdag, konferens eller kickoff .

Drabbad av svåra trauman med allt vad det innebär slits man mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje utan att kunna förklara eller försvara sin situation. Den efterlevande livskvaliteten utgörs av höga berg och djupa dalar och trots all önskan om att livet skall gå vidare är det betydligt lättare sagt än gjort. Förutom att överleva tvingas man till kamp för eventuella rättigheter till ekonomisk kompensation, den egentliga detaljen i sammanhanget när felbehandling inom vården är ett faktum.

Min historia har varit jobbig dom senaste åren, men ljuset i mitt liv har alltid varit mina 2 barn, som jag tagit hand om ensam i 5 år, mer eller mindre. När jag tog mitt pick och pack och förflyttade mig i landet med mina barn för att få en nystart på livet efter fem kämpiga år så dröjde det inte många månader innan det där jobbiga brevet hamnade i min brevlåda - vårdnadstvist, brevet som jag länge fruktat men ändå trott aldrig skulle komma. Det kändes jobbigt och orättvist, jag som kämpat ensam i så många år och gett barnen all kärlek och trygghet, så ska han, den såkallade pappan komma och ta mina barn ifrån mig, de var så de kändes. Varför nu? Varför nu efter så många år?